Bikinis och Bastarder

Sanna hurrar:

Hemma på barcas gator och torg igen, fantastisk känsla. Bättre finns inte.
Soffiluran och jag landade i spanienland kring 7snåret, softade in mot stan och var på plats kring 8. Strilande regn och lyckorus. Blev bjudna på krubb hos portugiserna där de för tillfället är 19 portugiser i en trea. Crazyness!
Vi utforskade londonbar dit vi kom, såg och segrade. Efterår vankades det lite falafel och gamle goe makaronen, snack om lestadianer och afrika, vitt och brett och kul att träffa grannarna igen. Korgen blev hyllad tuselfalt och i säng kom vi allt annat än tidigt. De andra grannarna, de på bottenplan, jammade reggae och festade till det till 07.00 som vanligt. Mycket sömn har det m a o inte blivit.
Skumpafrulle kring 4 snåret och på den vägen är det. Vi bygger buffé ikväll och känner nyårsstämning ut i tånaglarna. Sol och inga sorger, barcelona är som det var när vi lämnade det. Lite mer turister bara..

Hurrikutterna håller ställningarna och kloakölsförsäljningen är mer intensiv än någonsin. Carrefour är packat till bristningsgräns och jag undrar, bara undrar hur vi ska överleva när det tog mig och atma lite över timmen i köande för att komma hem med lite brö å mjölk "imorse". Summan av efter-julkardemunnan: Vi är hemma igen, och överlyckliga.
En form av nyårskrönika, the short version, över äggmackorna under frullen. Bra/dåligt med året som gått. Jag hyllar morsfars besök i England, känslan av att be back in town (barca) och återuppbyggnad av gamla relationer. Dissar svek och dåligt spelade kort. Bästa och sämsta spar jag till senare. Men sammanfattningsvis kan jag bara säga att det ska bli skönt, obeskrivligt skönt att lämna 2008 bakom mig, ringa in 09 och lägga energi på att ta ett steg bort från det gamla, och mot en bättre tillvaro framöver.

Icke att förglömma: jul i Umeå var hemskt bra på många sätt.
Men det är skönt att vara hemma.

"Eder ödmjuka tjänare"
Sannalito

Sofia:

Till och börja med vill jag be om ursäkt för radiotystnaden. Sanna är ju, som ni säkert redan märkt, den tappraste krigaren när det kommer till hjärt- och lungräddning av Bikinis och Bastarder. Hon är hemma nu, vilket i sin tur lett till att jag är den enda bastarden kvar i Barcelona. Dock inte i många timmar till. Om drygt 4 timmar ska jag knata iväg till Catalunya för att börja min resa åter till Sverige... Det känns helt jävla stört! Ni fattar inte!!! Jag känner att jag behöver reflektera lite över det här.

Visst, jag saknar alla där hemma och så, men jag har inte på långa vägar gjort mig bekant med tanken på att vara tillbaka i Sverige. Det är som två olika världar. Tänk bubblor. Igår var jag till exempel ute. Runt 6-tiden bestämde jag mig för att göra en tidig kväll och vandrade iväg mot första bästa väg för att fånga en taxi. Alla taxibilar var dock upptagna, så jag stod där och vinkade lite halvhjärtat i tio minuter innan jag kom på att metron hade öppnat igen. Hur som haver, under den tiden kommer det fram en random katalan. Han frågar om jag har en cigg att bjussa på och min givmilda natur plockar självklart upp ett skrynkligt Lucky Strike-paket ur väskan. Han tackar så hemskt mycket och sträcker fram handen. Jag i min tur slänger fram näven i tron om att vi ska göra någon häftig ghettohandskakning, men får istället en bit hasch i handflatan. Sedan vinkar vi hej då till varandra och går åt olika håll. Detta, kära vänner, är helt enkelt inte ett särskilt konstigt scenario här. Jag har blivit löjligt bekväm med saker som jag i början bara stod och gapade åt. Jag gillar det, men nu när Sverige gör sig påmint igen så kan jag inte låta bli att ifrågasätta det sunda i att man får hemkänsla av lukten av urin eller inte längre reagerar på det absurda i att man måste vara minst två för att slå igång ugnen. Inget säger anpassning som avtrubbning och inget säger tack för ciggen främling som droger?

Jag har haft en lätt känsla av panik halva dagen, som utlöstes just p.g.a. att jag hittade min haschbit i väskan samtidigt som jag var i full färd med att tänka på kaviar. Jag måste transportera mig genom bubblorna! Jag kommer kanske att stå där som ett fån i Stockholm och förfasas över att folk springer längst med gatorna, när jag de senaste månaderna varit beredd att ta med ett baseballträ ut på Ramblan varje gång jag ska handla eftersom alla seriöst går 1 cm/h där. För det är liksom grejen… Jag kan inte säga att det ena är bättre än det andra. Det är bara eljest. Det tog väldigt mycket energi att ställa om sig från svennementaliteten när jag kom hit. Kommer det att vara samma när jag kommer till Sverige? Eller äsch fan, egentligen tror jag inte att det kommer att bli något problem med att återvända till fosterlandet, men jag freakar ändå. Som sagt var – bubblor! Och de senaste veckorna har jag ju faktiskt kommit på mig själv med att nicka förstående när videokillen förklarar att jag måste ha med mig min gasräkning för att kunna hyra film…

Sanna stirrar

Jag har avverkat min näst sista dag på COM HEM, Multiparter, Barcelona. Jävla mirakel
  Efter jobbet satt jag dock kvar, som den affärskvinna jag är, och krängde lussebullarna jag och Nathan bakade igår kväll/natt/gryning. Alla försvann utom en ensam. Nuffi.

Ikväll tänkte vi satsa på kvällsaktivitet. Sofia krigade sig till jobbet, jalle stannade hemma. På spisen puttrar det i tre pannor. Spisens samtliga plattor är alltså i användning. Prisa gud.
  På måndag ska jag på moské jakt. Prio ett. Kommer till och med före julklappisarna.

Maysan och carro softar svea. undrar om det är snö

C harklar.

Våran tredje besökare kom in till stan vid middag i torsdags. Hittills har Maya och jag, som sa upp oss för två veckor sedan, haft det mañana mañana och mest försökt att glassa runt och inte spendera allt för mycket pengar. Även om det blivit aningen kallare så har vi proxat vid hamnen, fotat lite och försöka få oss semester. Sanna och Muppe har jobbat och mött upp oss på kvällarna för att sedan ta en öl eller mysa ner oss på ett fik.
Vi började varva ner och för första gången sen vi kom hit och gjorde just inte så mycker mer än vad som behövdes.

Along came Adam. Plötsligt kom vi på fötter igen då han har varit runt med oss på erotiska museet, en hord olika barer och kraschat i våra grannars studiofest. I samlad trupp försvarat adam från hororna, hetsat och skrattat åt ölförsäljarna för att inte tala om roskillen som fortfarande envisas med att ställa till en scen så fort han ser maya.
Sen att vi spenderade gårdagen  tilmtals med att leta reda på barcelonas bästa strippklubb, resulterade idag i tre nya tatueringar och borttappad sko.

Just nu flänger tre bikinis och en bastard runt bland julpynt och utklädda balter på jakt efter pizza. Själv ska jag försöka städa upp  i lägenheten och satsa på Barcelona-Valencia matchen ikväll istället. Det kommer bli helt hysteriskt! Inte att förglömma så ska man ju gratta SPANIEN PÅ NATIONALDAGEN idag. (något som adam förövrigt gick in för då han lät datumet förevigas på hans överarm vid 05-snåret i morse) Nåväl, jag ska tillbaka till min städning. tjipp så länge!

Sanna "hej Sanna heter jag och jag ringer från COM HEM"ar:

Glädjen i livet är släckt. Jag har slösat bort, med betoning på slösat bort, en hel lördag i MPs sunkiga lokaler i nordvästra barca. 6 timmar oavbruten tristess. Men det är snart över, 12 minutes to go.

Familjen betar av lulehäng så här innan jul. Jag lyckades locka till mig mormor på julafton så sundelin-oja tog hem släktfejden även denna år. katching!

Gårkvällen har slitit hårt på fröken stics, och en dusch en falafel och en energiboost skulle sitta som smäcken.
  Hemma i lyan hoppas jag att de andra kryat sig en smula sedan gårdagen. På torsdag äts det ärtsoppa och på lördagar ska det vara fest, men fredag är faktiskt ändå dagen som känns bäst.
och Salmonellafredagar är faktiskt ingen höjdare.

ÄNTLIGEN HELG

Carro och Maya softar;

Barcelona är charmigt och här är det tillåtet att äta frukost klockan sex på eftermiddagen (kvällen) och ändå kalla det frukost. Här är det tillåtet att inte vilja, känna att man verkligen måste gå hem för att det är sent, när klockan är sex på morgonen, och egentligen skulle vi kunna, utan problem just då gå till jobbet direkt från klubben. Det är tillåtet att spontansomna som bara pensionärer gör vid tre på eftermiddagen för att sen vakna vid elva och göra middag.

Helgens bravader, har som sagt gjort att dygnet inte riktigt följer sin naturliga rytm, eller vi kan iallafall låtsas och skylla på det nu när vi ligger vakna och pigga som nötkärnor och ska upp om mindre än tre timmar.

Sofia ....:

Låt oss säga att mina föräldrar inte läste den här bloggen. Rent hypotetiskt sett hade då det här inlägget kanske handlat om att mitt huvud gör ont. Eller om att min finmotorik är som bortblåst. Eller om att jag skulle kunna döda för salt och flottig mat. Eller om att jag spenderade en eller annan euro på att köpa öl av pakistanier på Ramblan inatt. Eller om att pakistanierna förvarar ölen i kloakerna för att hålla dem kalla. Rent hypotetiskt sett alltså.

Tur att så inte är fallet. Nu ska jag städa…Gud vare med er?

Sanna tar tillbaka, (eller adderar beroende på hur man föredrar att se det)

Okej okej, Maysan dina ord tog mig på sängen.
Jag läste nyss mitt senaste inlägg ang. mitt besök i Segrada Familia. Anledningen till att jag gick tillbaka för att skärskåda just detta inlägg hör gårdagen till, då Maysan påpekade sin upprördhet över att jag förminskat kyrkans arkitektur á la fantastico till den milda grad..(!)
   Och jag böjer mig, ödmjuk som jag är. Maysan har rätt, jag nämde faktiskt ingenting alls om hur slående vacker, finurlig och häpnadsväckande Segrada Familia faktiskt är. Hur man kan stå exakt hur länge som helst utan att kunna stirra sig mätt på det detaljrika, det rustika och det fantastiskt fantasifulla i detta mästerverk av mästerverk. Men jag vidhåller; gör det utanför än så länge. Slagkraften i arkitekturen dämpas så drastiskt av att innanmätet mer eller mindre är en enda stor byggnadsplats, att det helt enkelt inte är värt att betala för att gå in. Det man dock får, är synen av de färgade fönsterna i övre delen av den äldre delen av kyrkan; Gaudis del.  Och det skulle väl iof kunna vara värt en del slantar, och jag ångrar absolut inte att jag gick in, men nästa gång (ikväll) stannar jag utanför.

  Nina och jag gjorde för övrigt en räd i Gaudis första byggnad från 1888 som ligger ett stenkast från ramblan, och vilken jäkla fasad! Och skorstenar! Och det ena med det tredje. En snabbis kutade vi in, innan vi fortsatte mot Monjuïc för att se Big B under våra fötter. Utsikten var i klass med eifeltornets och det blev linbana all the way. Uppför berget och över havet. Mumma för ögonen. Språngmarch till jobbet efteråt men det var det värt. Nu ska jag kamma hem provision hade jag tänkt.

Over and out
"Eder ödmjuka tjänare"
Sannalito

c suckar;

de som saknar förståelse för kvinnor som stryprt sina män till döds har upprnbarligen aldrig försökt sova bredvid maya brinck

Sanna frustar fram

Jag har precis spenderat 15 välanvända minuter på att snacka med engan i Stockholm om skidor, snö, bräda och andra livsviktiga detaljer i livet. Snö har de ingen och lika många sälj fick jag på det samtalet. I sista minuten visade det sig nämligen att Bengan skulle ta pick och pack, fruga och pilsnerback med sig och sätta bo på annan ort. Attans kan man tänka, men det gör faktiskt inte jag. Ty säljet hade likförbannat inte tatt mig till provisionsnivå, men en jäkla trevlig prick var han i alla fall, Bengeluran.

Nu är kvällen klappad och klar, jag tackar för mig och sätter av mot civilisation och cityliv igen. Här borta i avkrokarna har jag inget att göra.

Nina och jag gjorde Segrada familia idag. Big tip: håll er utanför och våga vägra gå in. Överväg det dock om sisådär 20 år när skiten kanske står klar. Kanske

Jag lökar iväg
adios

"Eder ödmjuka tjänare"
Sannalito

"De är väl lite mindre värda, så vad gör det om några stryker med?"

Sanna svär:

Så har det då äntligen hänt,
ficktjuven tog mig
eller fick och fick, ett bord och ingenting annat
vad är det för konst att sno från ett bord
nå
borta är den hur som helst
min rosa teflefon
radera mitt spanska nummer ty det behöver ni knappast mer

jävla fanskap

From Nusse with love:

En allt annat än munter stämning har rådit kollektivet de senaste dagarna. Detta beror först och främst på att vi alla har blivit bitchslapade av både spanska och svenska staten, men att temperaturen i lägenheten slickar nollstrecket större delen av dagen har inte gjort saken bättre. Nu skulle jag dock vilja påstå att status quo är något så närt återställt genom starka insatser från samtliga i både tillfällig ignorans och uppgivenhet. Resten går att lösa med tjocksockar.

Vi har helt enkelt inte tid att deppa, för imorgon anländer besökare nummer två till oss på Roca! Ingen mindre än Nina gör oss äran och alla i kollektivet är mycket förväntansfulla. Sanna röjde hela lägenheten, Carro bäddade sängen, Maya plockade bort sin dator och jag själv flyttade allt som låg på min säng till golvet. Vi är mycket måna om att visa upp oss från vår bästa sida och förväntar oss att Nina gör en mycket frivillig gästblogg om detta senare till veckan.

För mig är det i och för sig väldigt tydligt vilken som är just min bästa sida för tillfället. Min vänstra mungipa är nämligen prytt av ett maffigt munsår och det gör fan ont också. Som tur är består detta boende av skruttmänniskor och hypokondriker, som alla är mer än villiga att gräva fram både piller och salvor motsvarande ett mindre apoteks utbud så fort någon får så mycket som en sticka i fingret. Det som inte finns hemma går dessutom att hitta på Farmacian. Är fortfarande inte helt säker på vad det är de spanska ”förkylningstabletterna” innehåller, men de kommer i färgglad plastförpackning och man blir aspigg och lite skönt bedövad på samma gång. Jag som då har hunnit med en inflammerad visdomstand, feber och förkylning inom loppet av en månad kommer med största sannolikhet att förtvina till kemiskt avfall.

Till sist vill jag passa på att berätta att Projekt Vykort är inlett och jag tänker inte dumförklara er med att ge mig in på en närmare beskrivning. Vi tycker att det är på tiden att vi blir lite präktigare här på Roca, så hör av er med adress och sånt om ni är taggade. Man kan välja på bil, anka och Sagrada Familia.

Carro krampar

Nusse sitter på min sängkant och läser högt ur lonely planet, jag lyssnar inte speciellt mycket på vad det är hon säger senast var det väl något om "världens största underjordiska romerska ruin - säg det fort tio gånger" sen asgarvar hon och flaxar med armarna. Det är dagar som dessa som det är tur att man har nusse, hon har kokat kaffe och sätter nu upp en dagsplan feat. romerska lämningar och åttakantiga tvillingtorn som hon hade tänkt släpa med mig på. Sent igår trampade jag in glas i högerfoten, som jag inte orkat/vågat botanisera reda på, så själv tycker att jag ligger bra här med min feber, snuva och bandagefot och hade nog spenderat dagen här under täcket om hon inte kommit inhoppande.
Var sanna och maya är vet vi väl kanske inte riktigt, de försvann i morse under smällande dörrar och höjda röster. Det är som vanligt här, jag försöker influera de andra genom att ställa till med så mycket drama jag bara kan och jag måste sträcka på mig och säga att här på roca är det tillräckligt med intriger att fylla bigbrother i minst en 220 avsnitt.

 Fyra tjejer - två manliga grannar (200 avsnitt), de två manliga grannarnas vänner (40 kanske), de två manliga grannarnas jobbkollegor (65 avsnitt), hur man skaffar öl efter 05-snåret (dubbelavsnitt), vad man gör för att förtjäna öknamnet "CRAZY WOMAN" (maya) av försäljare på ramblan (kräver plantering 2-3 avsnitt och följer sedan serien). Slutligen, vad man är berädd att göra för att få sin vilja igenom, oavsett vem det går ut över (plot)

Jag har också en ny vän. Fann honom i garderoben och nu har jag honom i mitt sovrum. Maya är jävligt sur över det här eftersom hon också sover i mitt sovrum och säng för den delen. Hon tycker att det blir för varmt, så tanken är nu att jag ska ha honom under sängen och bara får sätta på när det verkligen krisar. Istället får jag låna hennes dunsockar nästan hur mycket jag vill, och det är ju bra när man inte är i sovrummet.