Qué pasa?
Sofia:
Till och börja med vill jag be om ursäkt för radiotystnaden. Sanna är ju, som ni säkert redan märkt, den tappraste krigaren när det kommer till hjärt- och lungräddning av Bikinis och Bastarder. Hon är hemma nu, vilket i sin tur lett till att jag är den enda bastarden kvar i Barcelona. Dock inte i många timmar till. Om drygt 4 timmar ska jag knata iväg till Catalunya för att börja min resa åter till Sverige... Det känns helt jävla stört! Ni fattar inte!!! Jag känner att jag behöver reflektera lite över det här.
Visst, jag saknar alla där hemma och så, men jag har inte på långa vägar gjort mig bekant med tanken på att vara tillbaka i Sverige. Det är som två olika världar. Tänk bubblor. Igår var jag till exempel ute. Runt 6-tiden bestämde jag mig för att göra en tidig kväll och vandrade iväg mot första bästa väg för att fånga en taxi. Alla taxibilar var dock upptagna, så jag stod där och vinkade lite halvhjärtat i tio minuter innan jag kom på att metron hade öppnat igen. Hur som haver, under den tiden kommer det fram en random katalan. Han frågar om jag har en cigg att bjussa på och min givmilda natur plockar självklart upp ett skrynkligt Lucky Strike-paket ur väskan. Han tackar så hemskt mycket och sträcker fram handen. Jag i min tur slänger fram näven i tron om att vi ska göra någon häftig ghettohandskakning, men får istället en bit hasch i handflatan. Sedan vinkar vi hej då till varandra och går åt olika håll. Detta, kära vänner, är helt enkelt inte ett särskilt konstigt scenario här. Jag har blivit löjligt bekväm med saker som jag i början bara stod och gapade åt. Jag gillar det, men nu när Sverige gör sig påmint igen så kan jag inte låta bli att ifrågasätta det sunda i att man får hemkänsla av lukten av urin eller inte längre reagerar på det absurda i att man måste vara minst två för att slå igång ugnen. Inget säger anpassning som avtrubbning och inget säger tack för ciggen främling som droger?
Jag har haft en lätt känsla av panik halva dagen, som utlöstes just p.g.a. att jag hittade min haschbit i väskan samtidigt som jag var i full färd med att tänka på kaviar. Jag måste transportera mig genom bubblorna! Jag kommer kanske att stå där som ett fån i Stockholm och förfasas över att folk springer längst med gatorna, när jag de senaste månaderna varit beredd att ta med ett baseballträ ut på Ramblan varje gång jag ska handla eftersom alla seriöst går 1 cm/h där. För det är liksom grejen… Jag kan inte säga att det ena är bättre än det andra. Det är bara eljest. Det tog väldigt mycket energi att ställa om sig från svennementaliteten när jag kom hit. Kommer det att vara samma när jag kommer till Sverige? Eller äsch fan, egentligen tror jag inte att det kommer att bli något problem med att återvända till fosterlandet, men jag freakar ändå. Som sagt var – bubblor! Och de senaste veckorna har jag ju faktiskt kommit på mig själv med att nicka förstående när videokillen förklarar att jag måste ha med mig min gasräkning för att kunna hyra film…
Till och börja med vill jag be om ursäkt för radiotystnaden. Sanna är ju, som ni säkert redan märkt, den tappraste krigaren när det kommer till hjärt- och lungräddning av Bikinis och Bastarder. Hon är hemma nu, vilket i sin tur lett till att jag är den enda bastarden kvar i Barcelona. Dock inte i många timmar till. Om drygt 4 timmar ska jag knata iväg till Catalunya för att börja min resa åter till Sverige... Det känns helt jävla stört! Ni fattar inte!!! Jag känner att jag behöver reflektera lite över det här.
Visst, jag saknar alla där hemma och så, men jag har inte på långa vägar gjort mig bekant med tanken på att vara tillbaka i Sverige. Det är som två olika världar. Tänk bubblor. Igår var jag till exempel ute. Runt 6-tiden bestämde jag mig för att göra en tidig kväll och vandrade iväg mot första bästa väg för att fånga en taxi. Alla taxibilar var dock upptagna, så jag stod där och vinkade lite halvhjärtat i tio minuter innan jag kom på att metron hade öppnat igen. Hur som haver, under den tiden kommer det fram en random katalan. Han frågar om jag har en cigg att bjussa på och min givmilda natur plockar självklart upp ett skrynkligt Lucky Strike-paket ur väskan. Han tackar så hemskt mycket och sträcker fram handen. Jag i min tur slänger fram näven i tron om att vi ska göra någon häftig ghettohandskakning, men får istället en bit hasch i handflatan. Sedan vinkar vi hej då till varandra och går åt olika håll. Detta, kära vänner, är helt enkelt inte ett särskilt konstigt scenario här. Jag har blivit löjligt bekväm med saker som jag i början bara stod och gapade åt. Jag gillar det, men nu när Sverige gör sig påmint igen så kan jag inte låta bli att ifrågasätta det sunda i att man får hemkänsla av lukten av urin eller inte längre reagerar på det absurda i att man måste vara minst två för att slå igång ugnen. Inget säger anpassning som avtrubbning och inget säger tack för ciggen främling som droger?
Jag har haft en lätt känsla av panik halva dagen, som utlöstes just p.g.a. att jag hittade min haschbit i väskan samtidigt som jag var i full färd med att tänka på kaviar. Jag måste transportera mig genom bubblorna! Jag kommer kanske att stå där som ett fån i Stockholm och förfasas över att folk springer längst med gatorna, när jag de senaste månaderna varit beredd att ta med ett baseballträ ut på Ramblan varje gång jag ska handla eftersom alla seriöst går 1 cm/h där. För det är liksom grejen… Jag kan inte säga att det ena är bättre än det andra. Det är bara eljest. Det tog väldigt mycket energi att ställa om sig från svennementaliteten när jag kom hit. Kommer det att vara samma när jag kommer till Sverige? Eller äsch fan, egentligen tror jag inte att det kommer att bli något problem med att återvända till fosterlandet, men jag freakar ändå. Som sagt var – bubblor! Och de senaste veckorna har jag ju faktiskt kommit på mig själv med att nicka förstående när videokillen förklarar att jag måste ha med mig min gasräkning för att kunna hyra film…
Kommentarer
Trackback
