Bikinis och Bastarder

Den här staden låter väldigt mycket. Vår gata är inget undantag. Är det inte någon som rullar en kärra på gatstenen nedanför så är det ett gäng fåglar som håller igång på taket. Eller en tjock, filippinsk granne som sjunger "Its raining men". Annars finns det alltid ett konstant motorsurr från Ramblan i bakgrunden. Oftast är detta fint på alla sätt. Påminner en liksom om att man bor i staden som aldrig säger god natt (Barcelonas kreativa variant av New Yorks ”aldrig sover”). Just nu önskar jag dock att allt bara kunde vara tyst en liten, liten stund. Jag behöver en mental siesta efter dagens eskapader.

Mina vapendragare har begett sig ut för att dricka öl. Jag orkade inte. Har mycket att fundera på tror jag. Dessutom är jag ganska trött. För första gången sedan vi kom hit för en vecka sedan så är jag alltså helt ensam i lägenheten. Jag hade tänkt ägna en del av denna tid åt att reflektera lite här över hur det är att bo i en så kallad ”dynamisk grupp”, eller om man så vill - ett socialt experiment. Sedan tänkte jag att det skiter jag i och njuter av den korta tid jag har utan interaktion. Misstänker att jag kommer att börja sakna de andra inom sisådär 20 minuter.

Kram från Sofia